ADHD med mera
Känns som om jag har varit lite dålig på att uppdatera på sistone men jag har nog tänkt att lägga ner bloggen eller iaf denna, måste bara spara den någon stanns eftersom jag har skrivit så mkt om småkillarna.
Annars är allt bra här! Barnen är fortfarande sjuka med jämna mellanrum så denna vecka var jag hemma 3 1/2 dag med sjukt barn, vilket snarare börjar bli en vana än ett undantag. Däremot är det snart sommarlov för vår del och det ska bli så skönt!! De enda måsten jag har på mig då är att vara en bra mor (:P) och ta mitt körkort. Det går nog bra!
Just nu har vi ett väldigt intressant tema i skolan, nämligen ADHD och andra neuropsykiatriska sjukdomar. Detta är ett ämne som engagerar mig. Kanske är det för att jag har svårt när man kategoriserar människor utan egentliga grunder. Vissa anser att ADHD är en hjärnskada medan andra menar att det eventuellt kan vara socialt betingat. Det är allt för lite forskning gjort på ämnet, vilket även gör forskarna oense. När man ställer en diagnos på någon i dagens samhälle känns det som om man tror att man har löst problemet, jaha vad det därför han inte var som de andra barnen. I Sverige måste nämligen alla vara "normala" och om man inte lever upp till detta är det passande att ställa en diagnos såsom Asperger eller ADHD. Det som gör mig mest, personligen, upprörd är medicineringen när det gäller ADHD. Att små barn får i sig små mängder av centralstimulerande medel såsom amfetamin är jag väldigt skeptisk mot. Men jag är ingen läkare och har själv väldigt dålig koll på dessa mediciner. När jag är mera påläst återkommer jag!
Jag ska också tillägga att jag inte kan sätt mig helt emot en diagnos. Själv känner jag ingen personligen med ADHD men jag är en mamma och jag tänker att om Elliot eller Theodore fick stora problem med koncentration, hyperaktivitet osv så kanske jag ser diagnostisering på ett annorlunda sätt. Däremot skulle jag inte vilja att mina barn blev placerade i ADHD-facket och ha den stämpeln livet ut. Jag kan diskutera detta hur mycket som helst men just nu ska jag börja läsa en bok om hur människor med grav utvecklingsstörning upplever sin tillvaro "En gåtfull verklighet" av Ragnar Furenhed, vilket ska bli mycket intressant!
Jag drömde att jag hade ett träningskort på worldclass och att jag skulle dit och träna idag, så det kanske är bäst att pallra sig dit och skaffa ett snart, right Sandra? :)
Vernissage
Idag är det vernissage på killarnas dagis och det ska bli otroligt roligt att se vad de små har skapat! Vi kommer att ta med kameran så jag räknar med att lägga upp lite bilder efteråt. Annars är det plugg och föreläsning som gäller idag. Ska även ner till stan för att försöka ta en snabb lunch med Emil och hämta ut fotografier som jag har framkallat, fotografier som ska sitta ovanför E o T:s krokar på dagis. Däremot sa Emil att han redan hade sett foton ovanför deras krokar, som personalen hade satt dit och det skulle inte vara så konstigt om det var så eftersom vi skulle haft med foton till krokarna för ca 2 månader sen. I vilket fall som helst: ett stort tack till fotograf Sandra som tagit korten :)
Theo, när han gör något han gillar (gunga, gunga, gunga)
Elliot, lite mer passiv på motorcykeln men innerst inne kan man se ett leende
Sunday afternoon
Har haft en lagom slapp söndag med hela familjen idag. Vi gick ner på stan för att jag skulle titta på kläder, ville ha en skjorta, men hittade inget som jag gillade! Däremot träffade vi Sandra och Sara på stan som sällskapade oss med en latte på Waynes och efter det köpte vi ett par varma snusnäsdukar (som halsdukar) i flis till E o T. Emil kom nämligen på T med att dra åt E:s scarf så att han knappt fick luft förrut i vagnen + att dom här var enklare att sätta på + praktiska att ha på dagis. När Emil gick och tittade på sladdar på Classe så gick E, T o jag för att testa solglasögon på Åhléns. T tyckte att det var hysteriskt roligt och ville absolut ha ett par, eller jag ville att han skulle ha ett par ;) Dock tyckte Emil att det var onödigt då T skulle ha sönder dom på 5 sek och efter närmare eftertanke så kan jag nog bara hålla med. Så utan solglasögon gick vi till McDonalds och killarna fick dela på sitt första Happy Meal. Det var konstigt, jag kände mig som en jättedålig mamma när vi gick in och satte oss, vad ger jag mina barn för mat? Men när vi börjat äta och jag såg minst 3 barn i E o T:s ålder sitta och smaska så kändes det bättre. I och med att Emil och jag, själva äter på McDonalds kanske 4 ggr per år så finns det nog ingen risk att det blir en vana. Killarna var iaf toknöjda med cheeseburgare, äppelbitar och mjölk.
