bekkka

Hehe måste berätta om en kvinna som jag träffade på bebisfikan förra måndagen. Hennes barn skriker väldigt mycket, hon berättade att han skrek nästan hela tiden. Fick aldrig reda på vad det berodde på, kanske var det kolik? Ja, iallafall så låg Elliot och Theo och sov på golvet för de blev helt utmattade av att det var så mycket bebisar i de två små rummen. Kvinnan frågar om de jämt är så lugna och jag säger att det varierar men att de är ganska snälla. Hon säger då att hon önskade sig ett barn med lite go i (som hennes barn) för att hon fått för sig att då har de lättare att ta sig fram i livet när de blir äldre. Jaha, sa jag och log. Sen funderade jag på hur hon tänkte. Hennes hypotes var alltså att om man är ett skrikit barn så blir man också en bestämd människa som röjer sig fram i livet. Ja, jag tror det var så hon menade och jag har för mig att hon själv arbetade som läkare och hade ett ganska hetsigt humör. När jag gick därifrån så kändes det som om hon hade menat att det blir svårare för mina barn att ta sig fram i livet för att de är lugna. Ja, det beror nog på vilken karriär de ska ha, men frågan är om man verkligen kan anta att ett barn som skriker vid en månads ålder, även kommer att vara "skrikig" som vuxen? Jag föredrar ändå att ha mina lugna barn med lite mindre "go" i, precis som dom är.