bekkka

Dagen brukar börja med att jag och småkillarna äter frukost, tvättar oss, borstar tänderna och traskar iväg till dagis. På vägen till dagis brukar allt vara frid och fröjd. Vi vinkar till bussar, pekar på cyklar och skrattar. Väl framme vid dagis hoppar killarna ur vagnen, går in och sätter sig på den lilla bänken för att få hjälp att ta av sig skorna och sedan är de ivriga att komma in till de andra barnen. När vi stiger innanför dörren blir Theo genast orolig och klänger sig fast vid mig som en igel. När jag ska gå panikskriker han rakt ut. Det blir då lite dramatiskt eftersom förskolelärarna måste ta honom och hålla honom medan jag hastigt sänder iväg några slängpussar och skyndar ut. Han slutar alltid gråta så fort jag har stängt dörren bakom mig. Idag däremot så var Elliot, som annars inte bryr sig så mycket när jag går, tvungen att haka på brorsan och skrika han också när jag skulle gå. Saken med Elliot är att när han blir upprörd så är det inte lika lätt att lugna ned honom. Förskolelärarna tog varsitt barn i famnen och ställde sig vid fönstret för att vinka hejdå till mig. Jag tror att meningen var att de skulle visa att de blir glada så fort jag går och att barnen skulle se att jag går. Theo vinkade och hade slutat gråta men Elliot stortjöt. Just idag kändes det väldigt jobbigt och jag hade svårt för att hålla tårarna borta på hemvägen, antagligen pga sömnbrist (annars brukar jag inte vara så känslig). Ja i vilket fall som helst vet jag inte riktigt varför jag skriver detta men ibland är det bara skönt att skriva av sig. När jag kom hem kände jag för förskolelärarna som antagligen tror att jag tycker att det är superjobbigt att lämna när barnen gråter och de anstränger sig verkligen för att de ska gå bra och så grät ändå Elliot. Ja, nu är det bara 7 timmar tills jag ska gå och hämta skruttarna och jag längtar. Det är höjdpunkten på hela dagen. Men nu ska jag tänka på annat och koncentrera mig på studierna.